TinaZ

Nuförtiden händer det inte så mycket här hemma för min del.

Sitter framför fejjan, äter, ligger åt det ena hållet eller det andra på antingen soffan eller sängen. Därimellan får jag ett ryck och gör något vettigt, men sedan tillbaka till standardläget. Jag har verkligen inte varit hemma så mycket och gjort så litet. Men snart blir det nog ändring på det, väntar som sagt på att bli "anställd" som förälder på heltid av krumeluren när den behagar att komma ut.

Igår när vi satt i soffan gjorde bebisen den hårdaste sparken jag någonsin känt. Vi hade precis pratat om att nu får du komma ut! Både jag och Johan höll handen på magen. Då kom den- karatesparken, inte nog med det, det liksom "knorrade" till samtidigt. Väldigt skumt. Kan bebisar i magen knorra? Nästan som ett litet morr... Vi skrattade och tolkade det som att bebisen sa: jag kommer när jag vill!

Vilket är så sant, så sant.

Ja, nu är det verkligen på tal om nedräkning längre...Idag är det alltså beräknat, dagen D, men jag är fullt medveten om att förstföderskor ofta går "över", fast å andra sidan så är det ett konstigt ord just det där att "gå över tiden" egentligen- kommer inte bebisen när just den är redo? I vilket fall är jag inte rastlös, inte på gränsen till förtvivlan, bara lite less "i" min kropp om jag säger så. Less i den bemärkelsen att jag inte orkar som vanligt, men återigen. Allt är normalt, jag får vara glad att jag fortfarande kan röra mig.

Det är många som inte är med på listan nedan, som har gissat genom att säga datum till mig i förbifarten (och så har jag glömt bort det), eller så står det skrivet på en lapp hos en viss granne. I vilket fall så får den/de lyckliga vinnaren/vinnarna ge sig till känna när det spännande resultatet avslöjas.

Louise N:3  

Johan:5     

                                      
Tomas P: 8

 Marie H: 9 jan, kl. 14.53 en kille

Lena S: 9 eller den 23

Maria E:10

Emil:11 

Cajsa:11 

Angelica: 11 kl. 15.32. En pojke på 50 cm. 3257 gram .

                                     
Mona N:13 kl. 3.59,en pojke.

Marie B: 13

 Sofia T: 14, en tjej, ungefär mitt på dagen.

Madde H: 14

Katarina L: 15, en tjej antingen 00.13 eller 14.02.

Pappa: 16

Marie H: 16, försök nr 2

Marie H: 17, försök nr 3

Mamma & Kellie: 17

Gunilla Ö: 17,en tjej

Astrid: 17, en pojke

Maria M: 17

Daniel N: 18

Jag & Rosie: 19

Lewa: 19, en flicka

Mikaela: 22, en tjej, kl. 23.07

Sandra L: 23

Rikke: 23, flicka kl 21.38

Ewa: 23, en tjej.

Saga: 25

Marianne H:28

Elinor S: 29

Jessica: 31

Under gårdagen var vi en snabb sväng på Birsta City, då mitt hår kunde liknas mer med svinto än just hår, insåg jag att här måste en kraftinsats göras-just vad det är i detta läge, en kraftsinsats att ge sig in i Birsta. Tjiff tjoff sa det och plötsligt hade jag friska lockar igen. Så mycket bättre! När jag satt i frisörstolen frågade hårfrisörskan när det var dags.

-Imorgon, svarade jag. Hon såg lite fundersam ut när hon frågade något i stil med: du har inga känningar eller så?!

Jag hade skojat med Johan innan att OM vattnet skulle gå när jag satt där i stolen så skulle jag be dem klippa klart, för vem vet när jag har möjlighet härnäst?   

Det märks att dagens ungdom har helt annan kunskap än vad vi hade i samma ålder när det gäller engelska.

Förra veckan hade vi besök. Brorsan, Angelica och brorsonen var här.

Brorsonen som förövrigt verkar vara väldigt teknisk av sig hittade en datamus i vardagsrummet men ingen dator, så då sprang han helt sonika scrollandes till Johans stationära dator och försökte ivrigt styra den med musen. "Mapa" (vilket kan vara båda mamma och pappa, men i detta fall pappa) började ta med honom till vardagsrummet igen, sa något i stil med:"vi ska vara här inne istället".

Kian 1 ½ år halvspringandes lite före pappa till vardagsrummet, urbrast med förtvivlan på rösten: "whyyyyy"!

Vi har tydligen köpt något dundersuperduperstarkt-klinkers då två maskiner hittills inte pallat trycket. Idag är det inte så mycket klinkers kvar att kapa och lägga, så jag hoppas att maskin nr 3 håller för trycket.

Sedan ska det fogas, så nu börjar vi se ljuset i tunneln!

För övrigt sambeställde jag gardiner igår med "grannen/svägerskan", det var ju 30% rabatt på gardiner från jotex till och med igår och då slog vi till. Precis som vi skojade om så lär det ju komma ett bättre erbjudande om några dagar- det är ju så typiskt, hihi.

I vårt vardagsrum har jag inte engagerat mig något speciellt i varken gardiner eller möblering, då det ändå var tänkt att vi "snart ska göra om" (tapetsera, lägga golv m. m.), men nu är det så att vi bott här i drygt två år och vi har haft så mycket andra projekt som har varit viktigare, "snart ska göra om" känns inte lika högt prioriterat när det kommer en liten skrutt framöver. Så nu blir det skärpning! Nu ska det hängas fina gardiner och göras lite piffing och lull-lull var det tänkt (med reservation för barnafödande)!

Ja, det var allt jag hade på hjärtat idag. Ha det så gott!

Ojoj, då alla möjliga kataloger med vårnytt har trillat ned i vår brevlåda så har jag bläddrat, planerat och fantiserat...

Men för det första så inser jag att det är lite väl tidigt att shoppelishoppa vårkläder då jag faktiskt inte har någon aning om vilken storlek jag befinner mig i efter att storken landat. Där får jag sjå mig!

Däremot är jag i behov av amningströjor, ett problem med dessa (i alla fall det jag hittat på nätet, jag har ingen ork att strosa i affärer just nu) är att det finns ett litet och ack (vanligtvis) så kostsamt utbud. Av en händelse slirade jag in på gina tricot och fyndade under rean omlottoppar i tre olika kulörer. Tips tips! Nu finns inte just den modellen kvar längre (inte så konstigt då de var på rea).

Men sen då? Visserligen har jag kikat runt på tradera, men där är de topparna väldigt populära (och vanligtvis kostsamma) och det finns ju en gräns vad jag kan tänka mig betala för en begagnad tröja också...

Ja, hujedamig! Det här med bebis och allt runtomkring kostar verkligen, det finns pengar att tjäna...Jag menar, vem vill inte ha det bästa till sitt barn? Det känns som något de verkligen spelar på (med de menar jag allt från försäkringsbolag till klädkedjor).

Sedan tycker jag att det kan gå till överdrift hela grejen, allt behöver inte vara nytt. Begagnade bebiskläder är visserligen kanske lite slitna i tryck och så, men så mjuka! För min del spelar det ingen roll om plagget är lite urtvättat eller av ett "no name" märke än om det är av (vad alla småbarnsföräldrar är bekanta med på ett eller annat sätt) P.o.P. Nu säger jag inte att P.o.P kläderna inte är snygga eller behagliga för barnet, men de är dyra. Onödigt dyra.

 Jag tror inte det finns en bebis som bryr sig om ett plagg är begagnat eller av ett "finare" märke (nu spelar jag lite dum här, det är givetvis viktigt för föräldrarna). Av erfarenhet (och då snackar jag hur viktigt det var för mig själv under en viss ålder) kommer det en dag då barnet blir äldre och troligen bara måste ha ett visst märke i skor eller jeans eller liknande. Då får det kosta lite mer istället tycker jag- då det faktiskt spelar någon roll för någon...Givetvis gör man som man vill med märken eller inte, enligt min mening är man inte dumförklarad bara för att man föredrar märkeskläder till bebisar, det är nog snarare en prioriteringsfråga. För mig går det bort helt enkelt.

Idag händer det inte så mycket här hemma, jag grejar på med det jag orkar och har sällskap av muraren (till undulaternas förtret- de tycker att han väsnas för mycket...vilket är något som de aldrig skulle göra). Det blir fint och inom en snar framtid kan vi elda i vår pelletskamin!

Ha det så gott!

Nu har det kommit flera gissningar. Vissa gissar även på kön, klockslag och vikt. Det ni!

Så pass på!

Louise N:3  

Johan:5     

                                      
Tomas P: 8

 Marie H: 9 jan, kl. 14.53 en kille

Lena S: 9 eller den 23

Maria E:10

Emil:11 

Cajsa:11 

Angelica: 11 kl. 15.32. En pojke på 50 cm. 3257 gram .

                                     
Mona N:13 kl. 3.59,en pojke.

Marie B: 13

 Sofia T: 14, en tjej, ungefär mitt på dagen.

Madde H: 14

Katarina L: 15, en tjej antingen 00.13 eller 14.02.

Pappa: 16

Mamma & Kellie: 17

Gunilla Ö: 17,en tjej

Maria M: 17

Daniel N: 18

Jag & Rosie: 19

Mikaela: 22

Sandra L: 23

Ewa: 23, en tjej.

Saga: 25

Marianne H:28

Elinor S: 29

Jessica: 31

Med risk att ni totalt tröttnar på att läsa mina inlägg, så kommer här ett till-om just det graviditeten.

Det är inte så konstigt att allt i min hjärna cirkulerar kring ämnet, ingenting just nu kan slå bort tanken på förlossningen.

 Ja, förlossningen som det kan sägas så mycket om-men ändå så lite på något vis. Jag menar, man kan läsa på inför den. Lusläsa allt som har med dess olika skeden att göra och vilken smärtlindring som kan användas i vilket tillfälle. Man kan lyssna på hundratals kvinnors berättelser om deras förlossningar. Samtidigt så spelar det ingen roll hur påläst man är eller hur många berättelser man hört, då man faktiskt inte kan styra över förloppet. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas (ingen annan heller för den delen) -om hur just jag upplever smärtan eller om jag kommer att känna rädsla. På något vis är detta lite till en tröst, att jag inte kan kontrollera förloppet, samtidigt som det är obehagligt då jag har lite av ett kontrollbehov (och jag har nog nämnt det förut) som jag måste hitta utlopp för-och där kommer det in-andningen...Att andas lugnt är en sån självklarhet, jag vet ju att i stressade situationer ska man andas lugnt, men ändå när det väl kommer till kritan, vad gör jag? Jo, axlarna åker upp, jag spänner mig och och andningen är allt annat än långsam. Så att panikandas känns som ett big no i samband med förlossningen, men är troligen lättare sagt än gjort.

Fast just träning på andningen kan tillfredställa mitt kontrollbehov, som i sin tur kanske påverkar min rädsla, känner jag ingen rädsla utan accepterar förloppet för vad det är så kanske jag inte upplever smärtan på samma vis som om situationen vore omvänd.

Ja, tankarna cirkulerar kring detta och att jag tror att för min del handlar det om fokusering på något annat än det som gör ont och är obehagligt. I detta fall kan nog andningen vara en del i det hela, samt fokus på vad som händer sedan- efteråt. Vad som faktiskt är hela poängen med det hela, att få hålla något så dyrbart som vi har längtat efter så länge i sina armar   . Det tror jag kan vara till hjälp för mig.

Sedan att känna tillit till de som faktiskt förlöser barn hela dagarna, de vet ju vad de gör! De har koll på läget och skulle aldrig låta en situation bli farlig för varken mig eller barnet. De har nog för övrigt sett och hört det mesta så någon tanke över att skämmas över hur jag kommer att beté mig eller om jag kommer att bajsa på mig (ohh, ja-jag nämnde det...bajsa på mig...) är inget som jag bryr mig om. Men här är det nog väldigt individuellt just vad man gruvar sig för. För någon annan kan just den grejen var riktigt skrämmande. Det har jag full förståelse för.

Jag tror en viktig del i att förbereda sig inför förlossningen, är att ta reda på vad man är rädd för/känner mest obehag inför eller liknande. Sedan att utifrån sina rädslor försöka hitta ett sätt att bearbeta dem, acceptera dem och inse att det är helt okej att känna så, precis som allting annat under en graviditet är det helt normalt! 

Som sagt, oavsett hur mycket som jag reflekterar över förlossningen, så är summan av kardemumman att ingen förlossning är den andra lik och det inte går att förebereda sig till 100% på vad som kommer att ske. Det gäller nog bara att gilla läget (och att andas då såklart)   . Smärtan är tillfällig och skulle upplevelsen vara traumatisk får man hjälp att bearbeta den. Så jag vågar vägra vara rädd!

Av någon anledning kom jag att tänka på sommaren, och mammas söta kycklingar, som tyvärr dog en efter en av mystiska anledningar (?!). Bilderna nedan är i från slutet av juli. Här är de ute på vift med sina "mammor", stor-mamma och lill-mamma...

Skillnaden mellan stor-mamma och lill-mamma, var att den äldsta hönan (stor-mamma, "Black") bestämde mest, medan lill-mamma (som var yngre och aningens mindre, "Tuffsan") var med och uppfostrade när hon kände för det...Senare kom hon att helt tappa intresset bitvis för kycklingarna och spatserade med tuppen istället...

Kycklingarna blev ju sjuka en efter en, lilla Rufus var tilltufsad en dag och fick en hängande vinge, först misstänktes tuppen Bertil:

Men då en mård syntes i närheten av hönsburen så blev han friad från anklagelserna, för inte skulle han gjort så här med Rufus? Som för övrigt var alldeles i chock efter attacken...

Kycklingarna blev sjuka en efter en, orsaken är svår att veta. Mårdattack? Någon mystisk kycklingssjukdom? Inavel?

I alla fall överlevde en kyckling (den enda hönan) som heter Lilly (nu har jag ju ingen bild på henne, svårt att urskilja henne på kyckingbilden ovan- devar ju ganska lika varandra som små). Hon sprätter runt än idag och verkar må bra, men hon saknar givetvis sina bröder och verkar ropa och söka efter dem ibland. Huga!

Sedan glömde jag ju skriva att brorsdottern fyllde 10 år igår! 10 år! Vad tiden går fort, då min trolovade jobbar normal arbetstid så hade det blivit en sån liten stund för uppvaktning under gårdagen, så vi åker till buschen (Kellie är hos min mamma denna vecka, kanske därför jag tänkte på hönsen?) och uppvaktar henne under en ledig dag istället